När mamma kom hem den kvällen hade hon massa husannonser med sig. - Hur var det i skolan idag, raring? Frågade hon medan hon gjorde i ordning te. Det märktes att hon inte var intresserad på riktigt för hon fortsatte prata innan jag kunde svara.  - Jag har inte hunnit göra någonting annat än att läsa de här sedan jag kom hem. Hon sköt fram en trave papper till mig på köksbordet. Jag höll på med mina läxor och skulle vanligtvis ha gjort vad som helst för en ursäkt att låta bli. Men aldrig i livet att jag tänker mamma låta tro att jag var intresserad av hennes husannonser. - Vad tycker du om det här? Peter och jag tror att det är värt att ta en titt på, envisades hon. Det ligger här i området, på Ascot Street. Visst är det i närheten av Caths hus? Det var det, och det visste hon mycket väl! Hon försökte bara fjäska för mig. Jag tittade inte ens upp utan låtsades vara helt uppslukad av min engelskläxa. Mamma suckade och drack sitt te medan hon bläddrade bland papperen. Då och då mumlade hon kommentarer i stil med : "Jisses, två badrum" och "Oj, ett garage". Som om jag bryddde mig! och som om hon brydde sig ifall jag brydde mig! Hon var egentligen bara intresserad av Peters åsikter. Till slut tröttnade hon på mig. - Snälla Suzy! Du kan väl åtminstonde titta på det här tillsammans med mig. - Jag har ju sagt att jag inte vill flytta, muttrade jag lågt utan att titta upp från läxan. - Men jag har ju redan försklarat att vi inter har plats för alla här, sa mamma. Inte ens om Affie och Indie kommer hit någon helg då och då.Jag lovar att huset vi flyttar till kommer att vara minst lika fint som det här. - Du förstår ju ingenting!Och samlade ihop mina böcker. Jag tycker om att bo här. Sedan gick jag upp till mitt rum. 

Den kvällen var inte särskilt trevlig. Jag tyckte inte om att bråka med mamma. Det bruckar jag aldrig göra annars. Inte särskilt ofta i alla fall. Jag gillar min mamma och ville egentligen inte gräla med henne. Men det enda hon någonsin pratade om var bröllopet, och nu flytten. Hon frågade nästan aldrig hur det gick med träningen längre. Jag satt på mitt rum och var arg. Arg på mamma och arg på mig själ för att jag hade skrikit åt henne. Men jag kunde inte ta tillbaka orden. Aldrig i livet att jag tänker ge mig och be om ursäkt. Jag ville faktiskt inte flytta. Middagen var hemsk. Inte själva maten, utan att behöva sitta där med mamma och Peter. Peter försökte prata med mig om skolan.Jag ville egentligen inte vara oförskämd mot honom, men jag kunde inte låta honom tror att jag tyckte att det var okej att flytta. Jag ville att han skulle förstå att det var hans fel. Jag tror att alla blev lättade när jag gick upp på mitt rum och stannade där tills nästa dag. Irriterande nog låtsades både mamma och Peter att allt vr som vanligt när vi år frukost nästa morgon. Ingen av dom nämnde flytten. De bara log och pratade om vardagliga saker som vad de sa på radion och vad det skulle bli för väder. jag skulle ha föridraget att de pratade om grälet och inte låtsades som om allt var så bra. Det var uppenbart att de också hade grälat. Jag hade hört som efter det att jag hade gått och lagt mig. De skriker inte när de grälar. Jag önskar nästan att de gjorde de, för då skulle ja ha hört vad de sagt! Men det ända man hör när mamma och Peter bråkar är ilskan, låga röster och låga tysnader. Jag skyndade mig att göra mig i ordning för att gå till Liz och sedan möta Ru. Men när jag kom dit såg Liz överraskad ut och sa att Ru redan hade gått. - Han sa att han inte skulle göra sällskap idag. jag trodde att ni hade bestämmt det i förväg. Hon såg lite arg ut. Jag blev själv ganska arg, men jag ville inte sätta ru i klistret. I stället låtsades jag att jag previs mindes någonting. - Åh nej! Han har rätt, jag ska ju träffa Cath! Jag måste skynda mig. Vi ses senare. Hej då! Jag sprag till busshållsplatsen där både Ru och Cath stod och väntade på bussen. Det var fär jag brukade träffa Cath, efter att ha gårr dit tillsammans med Ru! - Ru! Ru vred huvudet åt mitt håll men såg mig inte i ögonen. Han grymtade bara någonting och fortsatte spela på sin Game Boy med Marco. Men jag tänkte inte låta honom komma undan så lätt. - Du sa inget till mig att du tänkte gå själv till bussen idag, sa  jag anklagande. Han svarade inte. - Ru, jag pratar med dig! Varför väntade du inte på mig? Du sa ingenting om det! - Ge dig, muttarade Ru fortfarande utan att se på mig. - Men vi går ju alltid till busshållsplatsen tillsammans! Marco och Ru började skratta, men Ru sa fortfarande ingenting. - Jag sa: Vi går alltid till busshållsplatsen tillsammans! Upprepade jag. - Jag vet, sa Ru utan att titta upp. Men jag vill inte göra det längre. - Vill inte? Flämtade jagoch kände mig sårad. Sedan när då? Och varför? - Därför att jag inte vill. Skaffa dig ett liv, Suzy, sa ha och flinade. Marco skrattade. Jag kände hur jag rodnade djupt. Det var så oerhört förmjukande. jag hade åkt till skolan tillsammand med Ru hela mitt liv och nu skrattade han mig rakt i ansiktet. Inför andra människor. Han var inte bara min vän, han var min kusin också. det  var menningen att han skulle stå på min sida. - Säg inget mer, Suzy. viskade Cath i mitt öra. Det är han som har problem. Strunta i honom. Jag visste att hon hade rätt, men det gjorde ändå ont. Det var skönt när bussen kom och jag och Cath kunde sätta oss så långt bort från Ru och Marco som det gick. - Men vad menade han egentligen? Klagade jag för Cath när vi klev av bussen. - Han vet nog inte själv vad han menar, svarade hon. Han är ju kille. Killar är konstiga. Det engnar all sin tid åt knäppa saker och tycker att deras skämt är världens roligaste. Resten av tiden fiser och rapar de. Jag var tvungen att skratta. De stämde faktiskt på de flesta killarna i VÅRAN klass. De enda som inte uppförde sig så var plugghästarna som alltis räckte upp handen när lärarna ställer en fråga. - Men han har inte alltid varit så, försökte jag förklara. Förut var vi kompisar. Vi skrattade hela tiden.  - Och du brukade ha flätor och leka Barbie, påpekade Cath. Ta det inte så personligt. han är bara en kille, trots allt. Dessutom får han skylla sig själv om han bara vill vara med Marco hela tiden. - Jag antar det, mumlade jag. Men jag var inte övertygad.

Hej pappa! Varför är allting så jobbit hela tiden? För det första pratar inte Ru med mig kängre. Det enda han vill göra är att vara med den där tönten Marco och räkna sina finnar! Han har blivit jättetråkig. Och för det andra - var beredd på att det blir värre! Mamma säger att vi måste flytta härifrån och bo någon annanstans med Peter. och nu har jag previs fått veta att Affie och Indie kommer hit och äter lunch på söndag för att fira Peters föddelsedag. Det är inte rättvist! mamma tror att jag tänker hjälpa henne laga maten! Eller hur!

Kram, Suze 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  500 inlägg på den här älskade bloggen!! Nu blir det nog inge mera bloggande. Fortsätt följa mig och mitt liv på http://adancelife.blogg.se ...

Hej, jag loggade in på den här bloggen som jag inte har gjort på väldigt länge. Tänkte kolla om jag hade några nya kommentarer och jag hade 2 styckna! Så nu har jag svarat på dom och sen kollade jag statistiken och igår 0 idag 2 högsta den här månade...

Hej, jag har fortfarande läsare på den här bloggen, det märkte jag nu när jag skulle logga in och kolla lite. Känner att jag saknar att blogga ändå lite på den här. Det var min första blogg och jag har haft det bra med besökare och dåligt, kommentare...

Läs min ANDRA blogg ISTÄLLET för den här bloggen! Jag bloggar mer och jag ska bara blogga på den där nu men snälla kommentera på den istället och läs den!! Uppskattar verkligen det!!   http://adancelife.blogg.se http://adancelife.blogg.se htt...

Hej! Nu har jag ju somsagt en ny blogg! adancelife och jag kommer att blogga på den mycket mera än den hära! Men kanske lite bloggning på den här också.. Tävlingen som jag hade flyttas till min andra blogg och Alicia får länkningar där istället!! Glö...